oktober 2013

Halkade rejält idag

Kallt

Idag kom dagen detta år då det straffade sig att ha sneakers på sig med relativt plana sulor. Jag promenerade från södra sidan av stan efter ett besök, skulle ta mig tilbaka till jobbet. Gick där mest i mina egna tankar och undvek vatten pölarna och de stora högarna och ihop-mosade kletiga löv. Allt för att håll mina vita sneaks i bra form och för att inte halka på löven. Det jag dock inte tänkte på var att det blir ganska rejält halt uppe på en bro från allt vatten som rinner under som det även kommer upp lite av. Ramlade som tur var inte men måste ha sett ganska rolig ut. Gjorde som varje man med lite självrespekt. Fortsatte att gå som om inget hade hänt.

Tänkte då på alla tonåringar som går runt i sina klassiska Converse (de av tyg) hela vintern. Inte nog med att de inte är särskilt varma, man måste halka runt ganska rejält i dem. Men det gjorde ju inte heller lika ont att ramla när man var yngre. Nu är det ett projekt att ramla och ett ännu större projekt att ta sig upp när man väl landat. Finns mycket glädje och skoj med att bli äldre men just det är inte en av dem.

Det blev lite varmare senare på dagen så det blir inte byte av dojor än. Men ganska snart. Sen blir det en period med broddar också. Vet att det är nästan pensionärsvarning på det. Eller ta bort nästan, det är bara pensionärer och allmänt ömtåliga människor som har dem. Föredrar att räkna mig till den sistnämnda kategorien. Var dock länge sedan jag använde dem. Det var när jag var ute med hunden och inte hade något annat val än att traska ut oavsett underlag. Jag är lite mer selektiv numera. Eller rättare sagt jättemycket mer selektiv vilket innebär att jag blivit mer indoorsy än vad som är bra.

Behöver investera i ett par vinterskor

Mina trotjänare åkte i soporna efter förra årets vintersäsong. Eller det var i år men ni förstår vad jag menar. Hade haft kängorna i tre år och de luktade inte längre bananer och vanilj om man säger så. Det var egentligen inte det största problemet med dem. Det var att öglorna där man satte fast snörningen hade smulats sönder över årens lopp och det blev allt tuffare att knyta skorna. Jag visste med mig att de skulle få hänga med ytterligare en vända om jag inte kastade dem så de fick ryka. Det är alltid lika tråkigt att säga farväl till ett par dojor som man kommit väl överens med.

De var på inget sätt optimala då de var något stora och klumpiga. Men det jag gillade med dem att det fanns inbyggda inneskor i dem. Eller rättare sagt att man kunde ta ut insidan och ha dem inomhus som inneskor om det var riktigt kallt men inte tillräckligt för att ha kängor på sig. De var i början ganska tajta att få på sig men två små klipp med saxen i varje ”innesko” och problemet var löst. De var svarta, hade rejäl sula och hade ett rött rutigt tyg på insidan. Hittar inga bilder på dem så det blev en bild från en skogspromenad som fick duga.

Sa jag att jag köpte dem billigt på rea dessutom? Det skadade inte heller.

Så nu står jag här. Prognosen säger att den första snön kommer att falla imorgon och jag har bara en uppsjö av sneakers, några walkingskor och mina finskor till min tjänst. Det håller inte. Behöver ju ett par rejäla kängor om jag ska överleva vintern i södra Norrland. Kommer inte hitta några dojor idag utan det blir väl att åka ut och tränga sig med alla andra på skobutikerna i köpcentrumet. Eller så börjar jag titta online ikväll och hoppas på leverans tidigt nästa vecka. Det skulle absolut kunna funka. Oavsett var så blir det ett par nya i alla fall.

Har ni något att rekommendera?

House of Pain med ”Put on Your Shit Kickers”

Här om helgen introducerade jag mina vänner för Everlasts musik, mer specifikt hans akustiska version av ”Stone in my hand”. Mäktig låt med en intressant text som jag tolkar att även om man inte har mycket har man alltid möjligheten att göra motstånd. Efter detta har jag grävt ner mig både i hans musik som soloartist och det gamla materialet med gruppen House of Pain. En liten vandring i den musikaliska historien tack vare alla gratismusik som det numera går att få tag på via webben.

Kom hela vägen tillbaka till 1992 när House of Pain släppte albumet Fine Malt Lyrics. Den utan tvekan mest populära låten på den skivan, och även i gruppens historia, är Jump Around. Alla vita män i min ålder i Sverige kan några rader av texten i den låten. Den som säger att det inte stämmer ska misstänkas för att ha en dold agenda och ljuga. Alla har vi hoppat upp och ner som tokar till tonerna av den låten. På skivan finns det även en annan låt som jag minns mycket väl och det är ”Put on Your Shit Kickers” där man uppmanas att ta på sig ”shit kickers” och sparka lite skit. Har alltid tolkat detta lite bildligt, att man ska på med dojorna och ge sig ut på stan. Man skulle kunna tolka textsnutten mer bokstavligt och att man ska ut och slåss men inte så jag tog in det då.

Men det fanns ett sammanhang där shit kickers fick en helt annan betydelse mer åt det bokstavliga hållet. När jag tillfälligt arbetade inom den slutna missbruksvården hade de flesta av klienterna vanliga tofflor på sig hela dagarna och dojorna åkte slarvigt på när de skulle ut. Men om man såg hela avdelningens invånare med skorna på väl snörade visste man att det var shit kickers som var på och att man var tvungen att göra sig redo för vad som skulle kunna komma. Det var inte särskilt roligt alls. Men det var ett sätt att försöka bedöma situationen med hjälp av dojor. Jag hamnade aldrig i något stort på den låsta avdelningen även om polisen fick lugna ner situationen ett par gånger. Tacksam för att jag slapp.

Ett år sedan sista vilan

DSCN0586

Jag minns att det inte var lika kallt för exakt ett år sedan. Eller jag upplevde det inte lika kallt. För jag hade på mig mina röda Nike Air Force I. Idag tror jag att jag ska ta på mig något varmare dojor som är högre. Det har varit kallt i natt och det är ganska blött. Inte så kallt att man behöver täckbyxor eller en täckkjol, men tillräckligt för att börja fundera över att plocka fram långkallingarna.

Anledningen till att jag minns hur vädret var och vilka dojor jag hade var att vi denna dag för ett år sedan lyckades jag samla kraft för att ta askan efter min älskade hund och begrava honom på vår gemensamma favoritplats. Det kanske inte är ett särskilt trevligt minne men det var en liten ceremoni som hjälpte mig att gå vidare. Det var en stor sorg för mig när han plötsligt gick bort.

Vi hittade en hjärtformad sten nära den plats där vi la ner det vi fått tillbaka från kremeringen. Stenen ser inte så hjärtformad ut på bilden men det var den och är förhoppningsvis fortfarande. Men på bilden ser man i alla fall utsikten från min bäste vän sista vila. Jag kan tillägga att det är mycket vackrare där vid andra årstider, speciellt på vårvintern. Vi firade till och med påsk där ett år med en och påskinspirerad picknick. Min käre hund fick till och med en fin påsk-servett fastsatt i selen så att han såg redo ut för middag när han satt fint och tiggde mat bredvid oss. Många fina minnen från den platsen helt enkelt.

Han var rolig på det sättet att han stod ut med en hel del tokigheter vi hade för oss som han följde med på. Han tyckte om att hänga med på det mesta när det gällde aktiviteter utomhus.

Så trots att det gått mer än två år sedan han gick bort tänker jag fortfarande på honom, särskilt en dag som denna. Idag ska jag knyta på mig ett par dojor och vandra ut och besöka honom. Det är han värd. Det är jag värd.

En fantastisk eller fanatisk samling dojor

Jag gillar verkligen dojor. Det kanske är uppenbart när man har en sida som handlar rör sig väldigt mycket kring ämnet. Men efter att ha sett videon ovan får jag nog ta och fundera en liten stund kring var gränsen går mellan att vara intresserad och att vara fanatisk. Snubben i klippet, Kenny G eller Perfect Pair som han kallar sig, har skor överallt. Hans samling är helt fantastisk och inte nog med att han har varje doja ur en serie så har han även prototyperna. Till de så är en och annan sko signerad av den basketspelare som skon skapats för. Visst kan man bli lite avundsjuk men man kan också undra vart gränsen går för vad som är ett hälsosamt intresse och vad som är fanatism.

Sen kan man undra om han verkligen har skorna vid fotänden av sängen så där till vardags. Förmodligen inte. Han säger att det är en presentation men man vet ju aldrig. Det var i alla fall kul att höra vilken doja som var hans favorit och anledningen bakom det. Även intressant att han precis som jag kan koppla ett sentimentalt värde till en sko och att den på det sättet har ett högt personligt värde.

För övrigt skulle min sambo ha stora bekymmer med om vi hade dojor överallt på det sättet. Och till en annan viktig fråga – hur har snubben råd med alla dojorna? Får suga på den karamellen en stund medan jag vänder på mina slantar och tittar på dojor på nätet.

Felaktig uppfattning om ett märke

Foto: Dojor.se

Återkommer till samma tema gång på gång, min ungdom. Men det är väl så det är. Man har en minnesbank och en uppfattning skapad av sina erfarenheter. Så bli inte trötta på mig när jag hela tiden går tillbaka i historien. Men i alla fall, i min ungdom så slog Buffalo igenom stort med sina skor. Det var oerhört populärt för särskilt tjejer att ha klassiska Buffalo-skor som var ett par kängor med oerhört tjock sula som gjorde innehavaren bra mycket längre än vad den egentligen var. Det var inte enbart tjejer som hade sådana på sig, även iranska killar av någon anledning. Kanske en fördom nu när jag kommer att tänka på det men som jag minns det var det ingen annan på min grundskola bortsett från dem som ägde denna typ av sko. Nå väl.

Denna bild av Buffalo har etsat sig fast i min hjärna. Därför blev jag väldigt förvånad när min fästmö hade köpt sig ett par skor av märket. Men det var inte alls den typen av sko som jag föreställde mig att de tillverkade. Detta var (som man kan se på bilden ovan) ett par sneakers i tunt vitt skinn med en röd fin logga på sidan. På hälen kan man utläsa märket Buffalo. Trots min initiala skepsis, innan jag sett skon, så får jag säga att de är ett av de snyggaste paren som min fästmör äger.

Det visar helt enkelt att även Buffalo genomgått en transformation och utvecklats bara för att klara sig. Alla märken behöver hänga med i tiden för att överleva men det är få märken som gjort en sådan drastisk förvandling. Det kan vara så att jag har fel och att de tillverkade alla typer av skor hela tiden. Men i min värld var Buffalo synonyma med hiskeligt fula höga skor. Ibland får man bara tänka om helt enkelt och medge att man hade fel om ett märke.

Mea Culpa Buffalo. Mea maxima culpa.

Tiden går och dojor består

Foto: Dojor.se

Tiden går oerhört fort. Det kan vi nog alla vara överens om. Som barn eller ung tänker man inte på det på samma sätt men när man blivit lite äldre börjar man förstå det. Ett bra exempel på hur tiden bara rusar förbi är den resa till New York och Washington DC som jag gjorde med min kära sambo. Det känns som om det var igår. Det är snart tre år sedan vi var där.

Anledningen att jag kom att tänka på denna resa är att jag köpte en hel del dojor när jag var där. Det gjorde även min sambo även om hon spenderade sina pengar, eller rättare sagt våra pengar då vi har gemensam ekonomi, på både skor och kläder. Det var ju så billigt i jämförelse med Sverige, särskilt i de outletbutikerna som vi besökte. Jag var mest förtjust över utbudet. På centrala Manhattan fanns det skobutiken överallt (kändes det som) och man kunde hitta riktigt snygga dojor utan någon större ansträngning. Det blev snarare att man var tvungen att begränsa sig så att man skulle ha pengar kvar att äta. Sen fick man hålla sig lite lugn eftersom allt skulle få plats i resväskan och inte väga mer än tillåtet så att flygbolaget inte skulle tjäna en extra hacka på bagageavgifter. Köpte i alla fall så mycket skor att jag har kvar några par än idag.

I mina unga dar, som numera är så länge sedan att det snarare får anses som historia, hade jag och min familj inte de bästa ekonomiska förutsättningarna. Detta påverkade så klart vilka dojor som kunde införskaffas. Jag ville alltid ha ett par Nike Air Jordans för de var snygga, verkade bekväma och var väldigt populära. Så blev det tyvärr inte. Istället fick jag vänta tills jag var gammal och grå (en liten överdrift med tanke på att jag bara har enstaka grå strån) till jag kunde köpa mig ett par Jordans. På bilden kan ni se vilken modell jag valde som jag tror heter Nike Jordan CP3.IV. Tyckte de var riktigt snygga men framför allt så satt de som en riktig dröm. I vanliga fall brukar jag få prova flera par dojor, då jag har breda neandertalarfötter, men de satt som en smäck.

Tiden går men dojor består? Nja. Minnet av dem kan i alla fall göra det.

Dojor som konst?

Jag är fascinerad av dojor, pjucks, skor. Kalla dem vad du vill. Men skulle jag välja att sätta upp en målning på ett par dojor på väggen? Kanske. Faktiskt.

Redan innan vi flyttade in i radhuset, för lite över två år sedan, bestämde vi oss för att inte skynda med något. Vi skulle ta tid på oss och känna in vad det var vi ville ha. Trots detta var vi snabbt överens att vi inte kunde ha persikofärgat i vardagsrummet, den typ av tapet som var mycket populär i slutet av 1990-talet. Det var nyligen tapetserat men man hade valt hiskeligt fula tapeter. Smaken är som baken. Persikofärgad för vissa, tydligen. Vi valde att måla om i en elegant vit ton för att framhäva den konst vi skulle sätta upp. Konsten har fortfarande inte kommit upp efter två år. Det är vitt runt hela rummet. Det har kommit en ny större soffa sedan flytten. Vi ska snart byta matta och resterande möblemanget också, men ännu har vi inget på väggarna. Märkligt tycker till och med jag.

Man skulle kunna tro att vi inte hade något att sätta upp men det är direkt felaktigt. Vi har garderoben full av ramar och att få fram ett motiv i form av ett foto eller en plansch skulle gå i ett nafs. Särskilt med tanke på att vi har flera affischer som vi införskaffat under våra otaliga besök på Fotografiska i Stockholm. Det är inte där bekymret ligger.

Vi har inte samma bekymmer i övriga rum i huset. Där finns det något på väggarna eller i alla fall en fondtapet. Men inte i vardagsrummet. Det kanske hamnar en bild av något slag på ett par dojor snart. Vem vet.

Ger inte upp på mina dojor!

Foto: Dojor.se

Det är oktober och man kan redan konstatera att det varit en kanonhöst. Även om temperaturen stadigt börjat krypa neråt har solens varma strålar fortsatt att skämma bort oss. Detta har gjort att de skor som annars hade hamnat upp på vinden för att plocks fram till våren fortfarande står i skostället och används flitigt. Detta användande har gjort att dojorna luktar illa som fan. Vet inte om det är mina fötter som svettas mer än andras men skorna är ”ostfodral deluxe”.

För att försöka rädda dojorna gick jag till en liten butik här i staden som syr om kläder och liknande där de även hade skoinlägg. Det var egentligen inte ett planerat inköp. Det bara blev så eftersom de är vägg i vägg med restaurangen som serverar den största och bästa kebabpizzan här i staden. Storleken har helt klart betydelse när det kommer till kebab och pizza. Men nog om det och åter till dojorna. Gick in och pratade med den förtjusande damen i kassan om inläggen och hon sa att de fungerade väldigt väl på att hålla borta lukten från skorna. Vet inte om man egentligen måste ha in dem redan från början eller om det går att försöka rädda ett par dojor som stinker ner hela hallen varje gång de åker av när jag kommer hem. Ska i alla fall göra ett försök.

Kan inte påstå att jag tyckte att dessa inlägg till dojorna var särskilt snygga, men de syns inte heller för omgivningen och knappt för en själv. Förstår inte riktigt hur de funkar men enligt informationen på paketet håller de både skor och fötter fräscha då de har ett skikt av 40% av något som kallas aktivt kol. Detta kol ska finnas mellan ett övre lager av bomull och undertill är det halkfritt latex. Jag får helt enkelt återkomma om denna produkt fungerade eller inte. Låt oss alla hålla tummarna!